Tittade på Mentalist ikväll. Blev jobbigt. En tjej hade varit med om ett brott men ”glömt” vad som hade hänt. Hennes kompis hade blivit mördat å hon var med. Jane (tror jag karaktären heter) tog med henne ut till brottsplatsen å ”hjälpte” henne å minnas. Tjejen spelade jättebra. Bit för bit mindes hon. Rädslan att minnas, smärtan att minnas, motståndet att minnas….. Janes stöd, frågor…… Jag började skaka inombords, skakar fortfarande. Det påminde mig enormt mycket av exponeringen under PTSD behandlingen. Har en klump i halsen. Vill gråta men är torr i ögonen. Vill skrika men kniper ihop läpparna.
Blev påmind om det jag gick igenom för drygt ett år sen.
Försökte säga lite till mannen min men han är för rädd för känslorna. Han undviker gärna att möta mig i de samtalen. Kanske för att han själv har varit utsatt för sexuella övergrepp, kanske för att det är kväll å koncentrationsförmågan hans är absolut sämst då.
Han har tagit upp några gånger att det är mest han som pratar om sitt å sin resa. Det är sant. Jag blir gärna tyst å håller mycket inom mig själv. Kan se oxå att det beror på att han kan inte hantera det jag säger om hur det har varit för mig. Han vill höra, det vet jag, men när det blir för nära honom, för starka känslor då slutar han lyssna. Därför säger jag inte mycket. Det är känsligt det jag tar upp och det är inte alltid jag har orka att se hur det tas emot.
Nu skakar jag inte lika mycket inombords, Klumpen är kvar, andningen är lugnare. Fast naglarna är totalt nergnagda…….
Jag var bara ett barn... 
Posted on 24 augusti, 2012
0